På pucksnack.com har en ungdomstränare inom ishockey publicerat ett gripande brev om sin kärlek och passion till att se barn och ungdomar utvecklas genom idrotten. En passion som kantas av föräldrars hänsynslösa beteenden. Brevet berör mig väldigt mycket då stora delar av min identitet, min utveckling som person, mina upplevelser i livet och resan till den jag är i dag är kopplad till mitt engagemang som ledare.
Mina egna erfarenheter
Tack och lov så har jag varit relativt förskonad från detta under mina 25 år som ledare inom idrotten.
Men jag har sett andra råka ut för det. Jag har definitivt mött mängder med föräldrar under åren där det är föräldrarnas behov av att förverkliga sig själva genom sina barn som drivit på. Ett beteende som gjort att barnens idrottande gått från en positiv och lärande del av livet till att vara ett rent helvete.
Jag har själv som ledare vid otaliga tillfällen stått på gränsen till att dras med och säkerligen gjort mina övertramp. Att söka segerns sötma, att känna framgång. Vid dessa tillfällen gäller det att snabbt ta ett steg tillbaka och inse att jag gläds och gråter med mina utövare… men att detta alltid sker med barnet/utövaren i förarsätet och mig själv sittande bredvid som en coachande ledare.
Njut av att se en människa utvecklas samtidigt som det utvecklar dig själv. Det är okej att visa känslor och att vilja. Det är naturligt att det vid något tillfälle tenderar att svämma över. Men se dessa tillfällen som just tillfällen då du kan reflektera och lära dig var gränsen går. Gränsen för glädje och gränsen för besvikelse.
Läs brevet via länken nedan, reflektera och agera!
Ungdomshockeytränaren: Käre Hockeyförälder!
Inga kommentarer ännu