Okej, lite filosofiska reflektioner kanske ändå skulle vara på sin plats.

Att gå från att vara anställd till att vara sin egen innebär att för omgivningen berätta att min verklighet/vardag nu ser annorlunda ut. Inte för att jag som person förändras utan för att ansvaret och förhållningssättet till det dagliga arbetet förändras. Borta är möjligheten att säga “Det får Kalle ta hand om, det är hans bord”. Men denna förändring är såväl kalkylerad, som medvetengjord och önskad.
Det som har varit än mer intressant är att följa hur omgivningens reaktioner har skiftat. Den allra vanligaste reflektionen katalogiserar jag i gruppen NYFIKNA. De är de personer som har sagt GRATTIS och sedan vilja veta allt om vad vi ska göra, hur vi ska göra, var vi ska göra, vad vi känner…

I den andra gruppen, STRUTSARNA, har jag mött personer som likt strutsen stoppat huvudet i sanden och undvikt att behöva konfronteras med det faktum att jag nu befinner mig i en annan roll. Men vad beror det på? Är det osäkerhet, villrådighet, avundsjuka eller bryr man sig helt enkelt inte?

Det skulle vara roligt om du som läsare av bloggen skulle vilja reflektera över detta. Klicka på Kommentarer nedan hjälp mig filosofera i detta ämne.