Vi skriver den 24 mars i kalendern, det är annandag påsk och vintern har för första gången i år kommit till Skåne. Jag avslutade söndagskvällen med några minuter framför Tv:n och zappade då förbi SVT:s Kunskapskanalen där det visades ett program från ett nyinrättat elitgymnasium i Köpenhamn. Då min fru är skoledare och höll i makten (fjärrkontrollen) följde vi programmet.

Och det var inte utan att diskussionen kom igång. För av någon anledning så har jag synpunkter på utbildningssystemet, såväl utbildningssystem i allmänhet som det svenska i synnerhet. Därför var det intressant att se hur detta incitament till att skapa en skola för elitelever tog sin form. Skillnaden mot de elitskolor som finns i dag är att det var en öppen gymnasieutbildning utan några studieavgifter som utestänger den begåvade eleven med ett mindre bankkonto. Och så långt gillar jag idén. Jag hävdar med dårens envishet att den skola vi har i dag är alldeles för likformig. Ser man på hur vi är som individer och vilka yrkes- och livsval vi gör senare i livet så kan det inte vara meningen att vi skall stöpas och formas i en och samma form.
Nu råkade det vara ett elitgymnasium i detta program, men min ståndpunkt ovan handlar inte om elittänkande, det handlar om ett mänskligt perspektiv. Ett perspektiv där varje individ ges möjligheter att utvecklas utifrån sitt eget perspektiv. Det kan handla om att vara teoretiskt eller praktiskt lagd, det kan handla om att vara språkbegåvad eller matematiskt intresserad osv.

Det som väckte starkast känslor i går var vilja att försöka trycka in så mycket som möjligt i eleverna och tro att man på detta sätt skapar framtidens maktelit. Att tvingas plugga dygnet runt med 5 timmars sömn och avsaknad av övrig social och fysisk aktivitet må skapa elitmänniskor. Men skapar inte ledare som kan skapa långsiktigt hållbara företag. Det blir kortsiktigt, teoretiskt, föga nytänkande och troligtvis egocentriska beslut. Det skapar tillfälligt fina siffror i redovisningen, men leder knappast till ett nytt Volvo eller Ericsson.

Nja, vis av egen erfarenhet så har jag skaffat mig den personliga utvecklingen långt ifrån föreläsningssalarna. Dessa har gett mig en plattform att stå på inom min profession (IT, organisation och ledarskap). Men min personliga utveckling har jag fått genom att tex inom idrotten få förtroendet frånvuxna att leda, organisera, projektera, marknadsföra… Att få förtroendet och befogenheten att testa mina idéer i praktiken, men samtidigt ha uppbackning.

Istället för att proppa schemat fullt med ännu fler ämnen tror jag att ett elitgymnasium skulle må bra av att lägga en större fokusering på att utveckla individen som person. Att bli bäst kräver hård satsning, det vet vi från elitidrotten. Men i utvecklingsplanen för en hårt satsande idrottare ingår återhämtning och reflektion. Något som knappast hinns med när skrivbordslampan släcks efter midnatt.