Under IT åren i slutet av förra seklet så såg vi företag växa upp som svampar ut jorden. Jag läste en gång en intervju med två anställda på Framfab. Deras uppgift var från början att jobba med webbutveckling. Nu reste de runt i Europa och startade ett nytt kontor varje vecka. Deras uppgift var att se till att Framfab kulturen planterades. Alla ni som närmat er begreppet organisationskultur vet att just kulturen i en organisation är ett starkt fenomen, men inget man bygger på en förmiddag eller två.

Efter det att bubblan sprack så tystnade skriverierna och antalet kostymklädda män med portföljer fyllda med riskvilligt kapital blev allt glesare. För ett ögonblick fick de traditionella industribyggarna vatten på skovelhjulen och basunerade ut att företag byggs med blod, svett och tårar. Och företagets värdering skulle åter visas i realkapital och solida vinstprognoser. Övertecknande orderböcker blev åter mer eftertraktade än överskattade affärsidéer som kunde blåsas upp. Det var i alla fall så vi fick det presenterat för oss i media.

Men samtidigt så måste jag få säga att mycket av det här rykts ur sitt sammanhang. I ena ringhörnan stod den moderna IT organisationen, i den andra de väletablerade industriföretagen. Jämförelsen är inte rättvis. Ur ett historiskt perspektiv kommer vi ofta ihåg de som fortfarande är verksamma och som lyckats överleva. I nutiden är det mer svart eller vitt, inte minst i nutidens mediebrus. Är vi på väg upp lyfts alla succés stories fram, är vi på väg ner njuter vi av att läsa hur urbenat korkade alla var som trodde på idén. Men hur många tappra och vågliga entreprenörer har det inte funnit för att få fram ett Ericsson eller ett SKF?

I veckan utskick av DagensPS går att läsa om en ny uppstickare i IT världen. Det är 18-åriga Catherine Cook som med sin internet-community Myyearbook.com seglat upp som en stjärna på IT-himlen och som spås tjäna miljarder.

Visst kan jag se det absurda i att hon på några år tjänar miljarder på lite ettor och nollor som studsar runt i våra telefonledningar (trådbundna eller trådlösa). Men det är egentligen inte mer konstigt än att det finns idrottsmän som har veckolöner som motsvarar årsomsättningen i många av våra företag. Och framförallt är det väl att någon rekonfigurerar marknaden för hur man bygger företag. Jag står fortfarande med fötterna på jorden och tror att långsiktigt framgångsrika företag och organisationer måste ha något mer än riskvilligt kapital för att lyckas. Men finns det en bra grund i företaget så är det väl med all rätt man tar chansen att utveckla idén. Och många av mina kompisar som driver företag har bevittnat att utvecklingen styr man inte alltid sjäv över. Blir ens varor och tjänster efterfrågade så är det inte lätt att sätta sig ner och säga – Nej tyvärr vi vill inte bli större så tyvärr… För vissa fungerar det att säga nej och i stället bygga på sin exklusivitet, men för det flesta innebär det att man tycks med.

Per Joehns – Er vän i det filosofiska gränssnittet mellan nybyggare och förvaltare