Jag är 70-talist och känner mig just nu som en hamburgare.

Ovanför mig har jag 80-talisterna som likt ett smörgåsbord dukar upp möjligheter och valfrihet. Den ena hamburgaren är inte lik den andra och vi byter pålägg allt eftersom det vi känner att det tillför oss något. Rostad lök innebär att denna vecka jobbar 80-talisten som konsult för något häftigt företag vars varumärke man vill associeras med. Om ett halvår känns detta ganska B och en kontakt/vän på Facebook tipsar om ett företag som har 80-talistens värderingar och som skulle kunna erbjuda ett uppdrag i NY. En stad som just nu andas denna 80-talist vibrationer.

Under mig har jag 50- och 60-talisterna som tryggt och lugnt håller på att ta över 40-talisternas roll som samhällets erfarenhetsbank. Dessa talar om långsiktiga yrkesval och att bygga en karriär på erfarenheter och kännedom om organisationen. Lika säkert som att ketchupen skall ligga unders i hamburgaren.
Däremellan återfinns jag själv, 70-talisten, som ska hålla ihop dessa falanger och se till att det trots allt smakar hamburgare. Kanske tar jag på mig en för stor uppgift eller sätter för stort värde på min egen roll. Men det är väl så vi 70-talister är. Vi vill gå in i en organisation för att leda.

Läs mer i Bo Ringdahls blogg. Ett inlägg som jag tycker väl speglar den verklighet vi spelar i. Även om jag skriver ovanstående med lite ironi så ser jag inte negativt på de skillnader som finns mellan de olika generationerna. Däremot tror jag att kunskapen om vad olika grupper av individer har för referensramar är liten. Och jag tror att alla som på något sätt arbetar med människor och som utvecklar affärer måste ha denna kunskap.

Bo Ringdahl – Konsten att rekrytera en 80-talist