Inför OS i Kina så har debatten till stor del handlat om mänskliga rättigheter. Eller kanske mer avsaknaden av mänskliga rättigheter. Hur det står till med de mänskliga rättigheterna i Kina är jag inte rätt person att svara på, jag har inte varit där. Efter den massiva rapportering som varit i media så skulle man behöva se det med egna ögon för att få en nyanserad bild. Media har en förmåga att göra allt medialt anpassat. Samtidigt betvivlar jag inte att det förekommer övergrepp som med vår västerländska referensram för länge sedan har passerat det acceptabla.

Det som jag istället har funderat över är relationen mellan ett världsproblem, kommersiella särintressen och den förbrödrande idrotten. I det här fallet är det de mänskliga rättigheterna i Kina. Men vi har se många exempel genom åren. Det var apartheid i Sydafrika, svartas kamp i USA, den globala miljöförstörelsen… Ja listan kan göras lång.

I den nu pågående OS debatten ställer jag mig frågan om vi på sikt når bäst resultat genom att närvara eller inte närvara. Och här skall man se det ur ett livscykel perspektiv.
•· Var det rätt av den internationella olympiska kommittén att ge Kina OS?
•· Var det rätt av de multinationella företagen att knyta sponsorkontrakt och vinna marknadsandelar?
•· Skall vi som nation ställa upp?
•· Skall den enskilde idrottsutövaren ställa upp?

Detta är frågor som snurrat i media och det har varit för och emot. Det är lätt att ryckas med och säga att vi skulle varit tuffare och inte gett Kina möjligheten till propaganda föreställning. Men samtidigt skulle vi då också tacka nej till möjligheten att låta denna fråga få en sådan genomslagskraft i media som den fått.

Var går gränsen när man agerar som företag eller organisation. Ska Coca Cola till 100% tänka på att maximera vinsten. Och gör man det genom att delta eller att bojkotta. Kan man som företag/organiastion ta socialt ansvar och förändra något till det bättre. Eller är socialt ansvar ännu ett buzz word som flådiga management konsulter svänger sig med för att kunna kränga några uppdrag till?

Jag känner att jag saknar min ungdomliga säkerhet i debatten. Det vill säga förmågan man har som ung när man fortfarande är övertygad om att man kan förändra världen. För 20 år sen skulle jag haft en klar åsikt och i denna blogg uttryckt den så verbalt jag kunnat. Men nu är jag inte lika övertygad. Jag ser för och nackdelar med att agera på olika sätt.

Detta gör mig frustrerad!

Jag tänker tillbaka på en gammal stand up show med Tomas Pettersson där han berättar att han j***ar i det inte har någon åsikt. Om hur kvällstidningsjournalisterna ringer och frågar honom “Vad tycker du Tomas?” , varpå han frågar, “Vad tycker dom andra?”. Nej då är man lite avundsjuk på Alexander Bard som år efter år, intervju efter intervju fortsätter att ha åsikter om det han både vet och inte vet någonting om.

Nu är det dags att skärpa sig och faktiskt skaffa sig en åsikt om någonting. Annars blir bloggen en ända lång Allsång på Skansen. Lite smått underhållande men inte mer.

Häng med och gör ett inlägg på min blogg så att jag får lite mothugg eller medhåll i debatten.

Er för stunden lite mjäkigt filosofiska åsiktsmaskin…