Jag har i kväll arrangerat en personalkväll för personalen vid den grundskola som jag en gång var elev vid. Aktiviteten är något som vi kallar historiskt skytte, en femkamp med blåsrör, luftgevärsskytte etc.
Att möta sina tidigare läre är en speciell känsla. Den givna auktoriteten gentemot läraren är som bortblåst och konversationen kan föras på en jämnbördig nivå. I just denna specifika situation är det inte längre läraren, utan jag, som är den som kan och som instruerar.

Detta får mig till att reflektera över mitt första förbundsmöte som suppleant i en förbundsstyrelse i ett idrottsförbund. Som 23 åring hade jag då rest till Boden för att medverka vid detta, för mig, mycket spännande möte. Jag såg framför mig hur jag skulle framstå som vilsen tonåring på jakt efter erfarenhet. Och så långt var det faktiskt rätt, jag var en vilsen tonåring (om än lite äldre) som var på mitt livs resa. När mötet pågått en timme fick jag dock en känsla inom mig som sa “var det inte mer än det här?”, “är det människor som sitter här och inte några omänskliga experter?”.

Detta fick mig att inse att det gäller att mixa respekten gentemot de som har erfarenhet med ett realistiskt antagande om att alla till slut är människor som sover, äter, gör fel, har något att tillföra etc. Om det sedan står Carl-Henric Svanberg, Sven-Göran Ericsson eller Per Joehns på visitkortet, ja det spelar egentligen inte så stor roll.