Jag är en av dem som med stor beundran läst Leif Edvinssons bok om det intellektuella kapitalet. En underbar bok som visar på vilket värde det finns i de immateriella tillgångarna.
Det är imponerande att se hur Leif utifrån egna teorier och empiriska studier bygger upp sina modeller kring det intellektuella kapitalet.

Men vad händer sen? I nr 6/2005 av det affärsmagasinet att:ention händer det som inte får hända. Som krönikör och professionell tyckare har Leif ett uppdämt behov av att komma med intellektuell kritik. Allt som oftast är det den svenska staten som får sin beskärda del. Och det är inte detta jag egentligen vänder mig emot för den kan väl ibland vara befogad. Istället tycker jag att det är beklagligt att en person med den kapacitet måste kräka på Sverige för att kunna imponeras av den utveckling som sker i bland annat Kina. Varför inte bara konstatera att Kina är ett land med en för tillgället fantastisk utveckling. Leif har en viktig frågeställning att avhandla; kunskapens betydelse för att fortsätta utvecklas som nation. Han belyser bland annat hur man i Danmark har lyckats med sina kaospiloter. Men gör inte misstaget att underminera läsarens möjlighet att få en inblick i dessa fantastiska projekt genom att hela tiden sarkastiskt klanka ner på Sveriges oförmåga att utveckla hjärnkapacitet. Vi kan säkert göra mer, men låt oss istället tänka i nya banor. Banor där vi inte fokuserar på det vi gör sämre än andra nationer utan istället fokusera på det vi kan göra bättre än andra nationer. Annars blir det som när vi harmar Norge för att bli bra på längdskidor igen; så länge man härmar kan man på sin höjd bli en god två. För att leda utvecklingen handlar det om att kunna rekonfigurera marknaden och bli en Prime Mover.

Fokusera inte på att bli bra på det du är dålig på, för under tiden du blir hyfsad på det du är dålig på kommer du även att bli hyfsad på det du var riktigt bra på.