Livet är inte ett ända stort leende… Det finns dalar, annars skulle vi helt enkelt inte kunna identifiera och uppleva topparna. Ord som ni känner igen och som skulle kunna varit författade av vilken mental tränare som helst.
Svängningen finns där, ska finnas där och är ett naturligt fenomen vi inte kan eller ska förhandla bort. Däremot kan och ska vi sträva efter att höja nivån så att topp och botten blir så högt upp på skalan som möjligt.
Låt sägs att vi har en skala från 0-100 där noll innebär att vi gått ner i källaren fullständigt och inte ens mörk choklad, jordgubbar och champagne kan få oss att le. 100 får representera andra änden av skala och innebär att vi till och med ler när vi trampar i en hundskit samtidigt som fågeln ovanför vårt huvud får för sig att uträtta sina behov.
Om vi pendlar mellan 20 och 30 kommer vi att uppleva bättre och sämre dager men vi kommer troligen ha svårt att känna den där riktiga glädjen. Om vi däremot pendlar mellan 80 och 90, ja då händer det grejor. När vi befinner oss på denna del av skala känner vi inspiration och passion för det vi gör. Vilket i sin tur leder till att vi tar oss an dalarna med en axelryckning och ett jävlar anamma som gör att vi snart är på väg upp igen.
Jag upplever många som vittnar om en arbetssituation som blir allt mer standardiserad, tajtare deadlines och ökade krav från ledningen. Min erfarenhet är att då minskar inspirationen och passionen avtar. Det finns ingen idrottsutövare på elitnivå som tävlar 40 timmar i veckan. Det finns tid för träning, återhämtning, reflektion och dialog med tränare och coacher.
Okej, arbetslivet är inte idrott, men det får fungera som metafor i mitt resonemang. Jag tror att vi är på väg att effektivisera ihjäl oss. En effektivisering som gör att vi går mot stagnation.
Det är dags att vakna upp och se organisationens medarbetare som individer som vill och kan utvecklas, individer som vill vara innovativa och hitta nya lösningar. Men då måste vi våga släppa tänket på kvartalsekonomi och istället skapa ett sunt förhållningssätt till det vi vill uppnå. Både som individer och som organisation.
Det är därför jag med glädje ser hur allt fler företag och organisationer börjar se sina medarbetar som en spelare som är med i matchen. Spelare som ska må bra, känna en inre motivation och som får tänka annorlunda och se nya lösningar gry i soluppgången. Men jag ser fortfarande fler företag där omvårdnaden av döda ting i form av produktionsenheter och affärsmodeller får mer omvårdnad än de mänskliga resurser som ser till att de faktiskt produceras en vara eller en tjänst.
Men jag väljer att ta på mig mina positiva glasögon och är övertygad om att ju fler små steg vi tar i rätt riktning, ju fortare går det åt en positiv förändring.
Er passionerade vän i universum
Inga kommentarer ännu