Under hela söndagen har jag reflekterat över en händelse som utspelade sig i morse.
Efter en allt för sen kväll ligger jag kvar i sängen och hör hur min fru resonerar med vår dotter (3,5 år).
Det är söndag och sonen (1,5 år) skall på babysim. Vi har fördelen att få ta med oss syskon vilket föranleder min fru att fråga dottern om hon tycker pappa ska följa med och simma eller om mamma och barnen skall åka själva.
Dottern uppmanas fråga pappa om saken och jag hör hur hon med bestämda steg närmar sig sovrummet. När hon kommer fram till sängen säger hon med klar och tydlig röst.
”Pappa du ska med och simma i dag!”.
Ett förväntat frågetecken har helt plötsligt rättats ut till en rak och tydlig uppmaning. Snacka om chefsämne! På 20 sekunder lyckas hon förvandla sin förhoppning till en realitet genom att räta ut ett frågetecken till ett utropstecken föranledd av en ren uppmaning. Undras om hon är medveten om vilken list hon använt sig av. Hur hon med ordets makt och inom ramen för en för henne lagom stor portion av fri tolkning lyckats få situationen dit hon ville. Nu är det möjligen så att en dotter inför sin pappa har ett betydligt större övertag än en VD som skall förhandla med en blivande storkund. Men jag ser med spänd förväntan fram emot att få uppleva henne använda sin list i framtiden.

En stolt pappa som vill lära sig något nytt varje dag!

/Per Joehns