En av mina favoriter som krönikör just nu är Cecilia Aronsson som skriver i Veckans Affärer. Förmodligen för att jag inte delar hennes uppfattning i allt hon skriver, men instämmer i mycket. Det tvingar mig att fundera på om min uppfattning är rätt.

I Veckans Affärer nr 6/2007 skriver Cecilia om hur hon anser att facket hycklar om aktieutdelningarna. Detta kan man tycka vad man vill om och det finns säkert lika många argument för, som emot, de frikostiga aktieutdelningar vi nu ser läggas fram på stämmorna.

Det som jag tycker är intressant med krönikan är bilden av facket som den stora maktfaktorn på börsen. Detta är ett perspektiv som i alla fall jag ofta glömmer bort. Att ägarfamiljer, fondförvaltare och multinationella investmentbolag är storägare JA det har jag med mig i mina dagliga analyser. Men facket som storägare, NEJ det är något som oftast glöms bort i mina egna högst privata analyser av finansmarknaden.
Det får en osökt att fundera på hur aktiv/passiv en storägare skall och bör vara? Finns det något som säger att en stor ägare måste vara aktiv i de företag som han/hon går in i? Eller är det accepterat att se ett förvärv som en passiv placering där man släpper kontrollen och inte aktivt tar ansvar för vare sig tillsättning av ledning eller verksamhetens inriktning. Detta har inget med de ovan nämnda utdelningarna att göra utan skall ses i ett mer övergripande perspektiv.