Det finns en teori som går ut på att ledarskapet, och för den delen livet i stort, går i cykler. Som chef eller ordförande i en organisation så delas de första åren in faserna:

År 1 – Du lär dig organisationen och din roll
År 2 – Du genomför förändringar
År 3 – Du skördar frukten av arbetet.

(Är det någon som vet vad den heter så hör gärna av er till mig)

Vid tidpunkterna 3-4 år, 6-7 år, 13-14 år och vid 21 år så har vi tidpunkter då vi är på topp. Dvs tidpunkter då vi kan lämna uppdraget med hedern i behåll efter ett ofta väl genomfört verk. Att tala om hemmablind och bristande inspiration efter 3-4 år är kanske att ta i, men vid 6-7 år så börjar det hända saker. Tittar vi i skilsmässostatistiken så är det vid denna tidpunkt den första vågen av separationer inträffar. Inom näringslivet så finns det några klassiska exempel. P-G Gyllenhammar är kanske ett av de mer klassiska. Efter 21 år på Volvo så var Renault affären i princip i land. Efter 23 år lämnade P-G Volvo med svansen mellan benen. För egen del satt jag 10 år i förbundsstyrelsen för Skytte UO.
Och du gissar säkert rätt ? Hade jag lämnat efter 7 år så hade jag lämnat med flaggan i topp.
Personer som väljer att sitta kvar längre gör oftast inte bort sig, men deras driv avtar och kreativiteten är inte lika påtaglig. Rutin kan man leva på ett tag, men på dessa poster så behövs det även nytänkande och visionära vindar.

Detta ska sättas i relation till den hysteriska karusell som råder inom idrottsvärlden där tränare sparkas både en, två och tre gånger om året.

Min slutsats blir att kontinuitet är viktigt, men såväl organisationen som individen utvecklas när starka ledare/personligheter väljer att:

– Lära
– Verka
– Skörda
– Gå vidare

Per Joehns – Er filosofiske vän i ledarskapets djungel!